Har telehistorien någon framtid?

Referat av debatt i Tekniska Museets hörsal söndagen den 18 januari 2004.

Debatten anordnades av Tekniska Museet tillsammans med Tekniska Museets Vänner med anledning av Telemuseums stängning och drog en publik som med råge fyllde lokalen. Över 200 personer fick plats men ca 50 personer fick inte komma in. Inledningsvis gjordes inlägg av en panel på fyra personer, därefter följde inlägg från publiken och slutligen gjorde paneldeltagarna några avslutande kommentarer.

Inledningsanföranden

Mats Höjeberg, ordförande i Tekniska Museets Vänner, hälsade alla välkomna. Anledningen till dagens möte var att Telemuseums byggnad kommer att stängas och att samlingarna hotas av skingring. Publiken kommer att förlora viktiga orienteringspunkter. Det är viktigt att förmedla entusiasm för framtiden hos barn och ungdom. Nyckelfrågan är hur man skall kunna öka resurserna. Ansvaret för detta ligger hos staten och museets finansiärer.

Malcolm Dixelius (MD), känd TV- och radioreporter var moderator. Han presenterade inledningsvis de fyra paneldeltagarna Gunilla Thorgren, Östen Mäkitalo, Ulla-Britt Fräjdin Hellqvist och Anne Louise Kemdal.

Gunilla Thorgren (GT), statssekreterare på Kulturdepartementet inledde. Hon berörde det industrihistoriska kulturarvet och framhöll att regeringen nu för första gången lyft fram det industriella kulturarvet. Det är stort och brett och omfattar miljöer, föremål och människors verklighet. Det är angeläget att berätta industrialismens historia.

Tekniska museet har under 1990-talet fått ökade årliga anslag upp till dagens nivå på 43 Mkr. En industriarvsdelegation har verkat under åren 1999-2001 med deltagande från departement och myndigheter. Den hade fått 25 Mkr att fördela som öronmärkta projektmedel. Det finns 1500 arbetslivsmuseer över hela landet. Riksantikvarieämbetet inventerar industrimiljöer. Riksarkivet får digitala resurser.

Samarbete fordras mellan stat, kommun och näringsliv, men näringslivets uppträdande är ett stort problem. Som exempel angavs att Avesta bruk hade lagts ned och sålts till den fattiga kommunen för 1 krona. Regeringen är emellertid beredd att diskutera samverkan med näringslivet.

Vad beträffar Telemuseum har enligt GT Telia haft initiativet, men ingen diskussion har skett före stängningen. Departementet har fört en diskussion Tekniska Museets intressenter, men inte kommit någon vart. Telemuseet kan ses som en tydlig symbol för rådande svårigheter att får fram resurser. Statsbudgeten är pressad, men historien är mycket viktig, så det måste skapas en konstruktiv dialog.

MD påpekade att bolagiseringen och privatiseringen av statliga verk pågått länge.

GT erkände att man kunde drabbas av eftertankens kranka blekhet för att man inte gjort något när man sålt ut statens aktier, men ansåg det var en styrelsefråga att väcka frågan om telemuseet.

Östen Mäkitalo, TeliaSonera tog upp frågan hur mycket ansvar företaget tar på sig. Man har åtagit sig att stå för oförändrad finansiering fram till mitten av 2005 och därefter 1/3 av kostnaden tillsammans med Ericsson fram till år 2008. Teleindustrin är en del av en betydande industrisektor. Sverige har 1 ‰ av jordens befolkning, men 1 % av dess forskning, trots perifert läge och ogynnsamt klimat. Det gäller att söka ligga i framkanten av utvecklingen. Det är svårt om man är historielös. Idrotten ger klara exempel på förebilders betydelse för en bred utveckling. Svenskt näringsliv domineras av storindustrier som baseras på innovationer. Man lär av framgången, inte så mycket av misslyckanden. Svensk teleindustri är världsledande trots att vi är ett litet land. Det beror till stor del på attityd- och kulturförutsättningar. Tillväxt sker inte om man bara säger det, den går inte att administrera fram.

Museernas roll måste vara bredare än att bara bevara, de måste också vara inspirationskällor. Därför borde de inte bara vara en fråga för kulturdepartementet utan också för närings- och utbildningsdepartementen. Det är närmast pinsamt att behöva diskutera ett fåtal miljoner och det vore svagt om finansieringen inte går att lösa.

Ulla-Britt Fräjdin Hellqvist (UBFH) representerade Svenskt Näringsliv. Hon uppgavs ha en bakgrund som innovatör på Volvo. Inledningsvis kunde hon konstatera att nästan ingen i lokalen visste var Wegerbol ligger. Det är LM Ericssons födelseort, där det finns ett fint telemuseum. Det gäller emellertid nu att blicka framåt. Alla medborgare måste få ta del av utvecklingen och det måste vara statens ansvar. Men det går ett dike mellan politik och näringsliv och mellan teknik och humaniora. Människan måste förstå tekniken och få del av dess resultat. Internet kan nu sprida information till alla tack vare teleteknikens landvinningar. Museum är ett dammigt ord och även science center är alltför begränsat.

MD frågade hur man skall aktivera näringslivet.

UBFH svarade att det gäller att bredda diskussionen utanför kulturdepartementet. Vi går in i en ny fas i historien. Arvet måste göras levande i skolundervisningen. Alla måste få klart för sig vem som byggt Sverige. Diskussion fordras.

Anne Louise Kemdal (ALK) är museidirektör på Tekniska Museet. Hon redogjorde för museernas uppgift att förstå människans upptäcktsresa. Det gäller att lära av livet. Man har bra projekt på TM och Telemuseet. Det finns teknikorienterade museer i hela landet, men bara TM och Telemuseet har ansvar för att svara för samlingar. Sverige är världsledande inom tele och IT och denna verklighet inspirerar.

Vad beträffar ansvarfördelning så svarar Näringsdepartementet för näringslivsfrågor, Utbildningsdepartementet för utbildningsfrågor, medan Kulturdepartementet är ansvarigt för museerna, men anser att näringslivet borde ta på sig en större del. Hon citerade begreppet "byråkratsafari" för detta, vilket väckte viss munterhet.

Stiftelsen Tekniska Museet har fyra grundare: Svenskt Näringsliv, Uppfinnarföreningen, Ingenjörsvetenskapsakademin och Civilingenjörsförbundet. Årsbudgeten är nu 83 Mkr, varav hälften från statsbudgeten. En fjärdedel kommer från TeliaSonera och fondmedel. Resterande fjärdedel är projektmedel, som dragits in genom museets egen entreprenörsanda. Fondbidragen har gått ned med anledning av börsens fall, så man tvingas till personalreduktioner redan innan finansieringen från TeliaSonera faller bort.

TM hade tagit upp den framtida rollen för Telemuseet redan vid Televerkets bolagisering 1993 i ett brev, men fick aldrig något svar på detta, så statens roll hade inte klarlagts då.

Nu förs samlingarna över från Telemuseum till stiftelsen att förvalta. En ny utställning om IT och tele planeras i TM till år 2005. Det innebär kraftig komprimering av utställningar och samlingar, men samtidigt måste man söka skapa framtidstro.

GT kom tillbaka med frågor kring finansiering. Varför drar näringslivet bort vad som i deras värld är småsmulor? 14 Mkr är stora pengar i kulturpolitiken. Staten är beredd att ta sitt ansvar, men kräver att näringslivet måste delta också. Ute i Europa finns större intresse för kulturarvet. I Sverige finns inget intresse för en dialog. Telemuseet är inte unikt, alla museer ser en likartad situation. Departementet hade sökt en dialog med stiftarna av TM för något år sedan, men det hade bara utmynnat i att frågan lämnades till styrelsen för hantering.

Inlägg från publiken

Folke Höjmar från TeliaSoneras aktieägarförening påminde om att börsintroduktionen drog in betydande belopp till staten. Han ansåg det ynkligt att inte kunna finansiera Telemuseet och ämnade ta upp frågan i den dialog som aktieägarföreningen för med företaget.

Heinrich Blauert (HB), tidigare VD i Verkstadsindustrin och nu ordförande i Tekniska Museets styrelse, framhöll att svensk industri har gjort betydande insatser och hänvisade som exempel till Wallenbergstiftelsernas insatser för TM:s tillkomst och Storas insatser för att bevara Falu koppargruva som minnesmärke. Industrin bidrar också med projektmedel till museet. Det är dock svårt för TM att tjäna egna pengar, och det måste därför nu hantera en betydande neddragning. Därför är basfinansieringen viktig.

MD frågade hur man kan intressera andra aktörer.

HB var pessimistisk i dagsläget med hänvisning till rådande konjunkturläge.

Jan Uddenfelt (JU), Ericsson, påpekade att situationen när det gäller teletekniken är särskild. Staten har hittills inte alls finansierat Telemuseet via statsbudgeten. Nu borde man jämställa tele med annan industri. Pengar kunde tas från börsintroduktionen.

MD frågade om staten som ägare kan locka andra att bidraga.

JU ansåg att statens pengar behövs i botten av finansieringen.

Marie Nisser, professor i industriminnesforskning, var beklämd av departementets perspektiv med 1998 som startpunkt. Industriarv har man hanterat i ett sekel. Industrin gör en hel del insatser lokalt. Det är bekymmersamt att högskolorna nu har bekymmer med att rekrytera studenter till teknik och naturvetenskap och i det ljuset är det egendomligt att lägga ned Telemuseet. Hon påpekade att man i S:t Petersburg i stället återupprättar sitt museum och slår vakt om det arv från LM Ericsson som man har där. Man måste söka övervintra tills intresset ökar. Samlingarna måste hållas samman.

Tony Hagström, Televerkets siste GD och Telias första VD, framhöll att det är en kris för TM när Telemuseums finansiering försvinner. Verksamheten måste integreras och intresset ökas. Intern analys kan behövas också.

ALK försäkrade att utvecklingsplaner finns, men att börsklimatet minskar resurserna och tvingar till nya neddragningar.

Marcel, en engagerad yngling, noterade att han var en av de få närvarande under pensionsåldern. Han betonade att Tekniska Museet gäller här och nu. Vi är på väg in ett informationssamhälle och det fordras en plats för att träffas. Det behövs ett lärande, men också en reflexion över kunskaperna.

Carl-Henrik Walde, ex-FMV, drog fram radiostationen i Grimeton som ett bra exempel på hur man räddat ett industriminne. Stationen nedlades 1995, men man hade lyckats få den klassad som årets industriminne 1996. Med hjälp av Marinen, Telia och Kulturdepartementet hade man skapat en fond för bevarandet. Nu står Grimeton i tur att hamna på UNESCOS världsarvslista.

Han var övertygad om att Varberg gärna skulle ta emot Telemuseum om det flyttades dit. Han ansåg också att PTS borde ha ett sektorsansvar också för Telemuseet.

Inger Wijk, ordförande i Svenska Radioklubben, har tagit sina barnbarn till museet och ansåg att entréavgift borde avskaffas. Barnen måste uppfostras till att se till att det blir anslag till museerna i framtiden. Som arrangör av TMV:s resor skulle hon fundera på ett besök i Wegerbol.

Pelle "Signal" Johansson, f.d. medlem av TMV styrelse, noterade att Telemuseum inte vållat någon folkstorm. Han såg TeliaSonera som den stora syndabocken i sammanhanget och betecknade stängningen av Telemuseet som en kulturskandal.

Lars Arosenius, medlem av TMV styrelse, ansåg det vara kapitalförstöring att stänga ute skolungdom. Han hävdade att hyrorna för Telemuseets lokaler, 6,5 Mkr till Statens Fastighetsverk är orimligt höga och dubbelt så höga som motsvarande lokaler i Stockholm. Regeringen skulle enkelt kunna undanröja att stora delar av anslagen går tillbaka till statens eget verk.

Klas Börjesson, Tom Tits Experiment, tryckte på utbildning och att saksamlandet borde minskas. Han saknade information om verksamheten. TM tar in 7 % av budgeten från inträdesavgifterna medan de för Tom Tits del står för 85 %! Svensk industri vill ha igen sina pengar och siktar främst på att få fram kunnig personal. Han ville därför föreslå att museet skulle läggas under utbildningsdepartementet.

Eije Herlitz, en gång i tiden skapare av Äppelvikens Telefonförening, saknade det stöd som Televerket på sin tid hade gett till sektorsforskning och var emot tanken bakom bolagiseringen av Televerket. Han ville se en återgång till statligt ansvar för sektorn.

Avslutande kommentarer

ALK: LME:s styrelserum i Telemuseum får antingen vara kvar eller flyttas. Hon förklarade sig stolt över benämningen museum och ville inte förorda etiketten science center. Museet är en oslipad diamant som kan putsas till. Äldre entusiaster har ett engagemang och inflytande som kan utnyttjas. Vi behöver en folkrörelse för vårt kulturella arv, men det saknas en organisation. De berörda departementen borde tala med varandra. Telegrafverket som mönster är knappast relevant längre. Näringslivets insatser behöver en historiefond. Insatser behövs främst för barn och ungdom, besök för skolor är nu gratis. Museerna fyller en viktig samhällsroll.

UBFH: Viktigt jobba för framtiden men hur? Vi har ett stort skattetryck för att skapa gemensamma resurser i samhället. Staten har våra pengar. Nu gäller det att övervintra. Vi måste bära fram hela teknikhistorien. Skolan är viktig få fram innovationer. Uppfinningar är grunden för utvecklingen. Humaniora behöver också tillföras näringslivet. Stat och näringsliv behöver samverka för aktivt lärande.

ÖM: Dagen visar på ett lovande intresse. Museet är mer än ett vanligt museum. Det berör oss alla, men vi måste sluta med att kasta runt det som en het potatis! Det gäller att ta bollen för fortsatt arbete. Ericsson, TeliaSonera och allmänintresset är en grund. Ägarna kan påverka situationen.

GT: Kulturpolitiken är en fråga för hela regeringen. Dagens situation har uppstått eftersom TeliaSonera drar in bidragen till Telemuseet. Staten kan inte styra företagen i vilka man har ägarintressen. TM drivs också av en stiftelse som inte ägs av staten. Det är ett viktigt museum, men det har varit svårt att få en dialog med ägarna. Stiftarna måste öka sitt engagemang. Det krävs medel på verksamhetsnivå, inte bara projektmedel. Det behövs resurser både till stora fonden och från departementet. TeliaSoneras aktieägarföreningen i och styrelsen har en roll att spela.

Här var moderatorn tvungen att sätta punkt efter 2h 15m.